Allofoner

Gör ett litet experiment. Håll handen ett par centimeter framför munnen och säg orden "pik" och "spik". Du upplever säkert "p"-ljudet i båda orden som exakt likadana.

Men om du uttalar orden som de flesta svenskar så känner du en ganska stark luftström mot din hand när du uttalar "p" i "pik", medan den är mycket svagare för "p" i "spik".  Det är för att konsonanten i första fallet är vad fonetiker kallar aspirerad och i andra fallet inte är det. I det första fallet trycker vi ut luft med diafragman medan vi uttalar konsonanten. I det andra fallet är diafragman stilla. Du upplever ändå de båda ljuden som samma, för i svenskan är skillnaden inte betydelsebärande. Lingvister kallar ljud som är olika, men där skillnaden inte är betydelsebärande för allofoner.

I en del andra språk, t.ex. mandarin, så är skillnaden mellan aspirerat och oaspirerat "p" betydelsebärande. Att använda den ena formen i stället för den andra kan ändra ordets betydelse. För vissa ord blir betydelsen kvar, men ordet låter fel. En svensk som säger "Paris", med ett svenskt uttal använder aspirerat "p". Franskan använder sig inte i princip inte av aspirerade konsonanter över huvud taget, och därför låter det svenska uttalet väldigt främmande, medan vi som svenskar har svårt att förstå att det inte låter rätt - för oss är de båda ljuden samma sak.

Wikipedia har mer information på Allofoner (engelska) och Allofoner (svenska)